tretton
hejsan,
detta är ingen vanlig dagboksblogg, utan snarare en kort berättelse om vad som hände mig.
jag skrev den mest för mig själv, men om du vill dela den med mig så föreslår jag att du börjar från botten och läser inlägg ett först, sen två osv.
min historia är färdigskriven och jag kommer förmodligen inte att uppdatera, men jag tittar in då och då och svarar på eventuella kommentarer.
detta är ingen vanlig dagboksblogg, utan snarare en kort berättelse om vad som hände mig.
jag skrev den mest för mig själv, men om du vill dela den med mig så föreslår jag att du börjar från botten och läser inlägg ett först, sen två osv.
min historia är färdigskriven och jag kommer förmodligen inte att uppdatera, men jag tittar in då och då och svarar på eventuella kommentarer.
tolv
jag blev våldtagen i april 2003 och det dröjde till december 2004 innan jag fick titta på alla foton på möjliga gärningsmän.
vissa människor som har blivit utsatta för våld säger att de alltid kommer att minnas hur deras överfallare ser ut.
jag minns ingenting, förutom ett par brinnande ögon.
min hjärna har låst in den hemligheten och jag har ännu inte hittat nyckeln.
så hur jag skulle kunna peka ut någon mer än ett och ett halvt år efter överfallet förstår jag inte.
fallet blev nedlagt i början på 2005.
ingen åtalades och jag vet fortfarande inte vem det var som följde efter mig från spårvagnen, hotade mig med kniv och våldtog mig den natten i april för snart tre år sen.
hela mitt liv ser idag annorlunda ut.
jag bor i en helt annan del av landet, jobbar i en annan bransch och umgås med andra slags människor än jag förut gjorde.
jag tycker om mitt liv idag, men jag är ändå arg för att jag egentligen inte hade något val.
jag hade inte klarat mig om jag stannat i göteborg, det vet jag såhär i efterhand.
och jag kan tycka att det bästa jag gjort är att flytta tillbaka till norrland igen, men jag hade ändå velat att jag fått ta beslutet att flytta pga andra omständigheter.
jag har kämpat för att bli den jag är idag.
jag har kämpat så hårt för varje milimeter själsfrid och självuppskatting jag har.
den person jag var innan våldtäkten kommer jag aldrig mer att bli.
jag är istället en ny person.
jag är starkare och mer försiktig, men jag har också mist min oskyldighet och min öppenhet.
det har tagit mig år att komma tillbaka till ett acceptabelt mående igen.
han som bestämde sig för att våldta mig hade det överstökat på mindre än en halvtimme.
han tog det han ville ha och kastade bort resten.
han stal tid från mitt liv, han stal min sinnesfrid och han stal min oskyldighet.
förmodligen utan att ens tänka på konsekvenserna.
själva våldtäkten var inte det svåraste, det var förlusten av mig själv som var det jobbiga.
jag tappade mig själv och min identitet helt.
allt för att en främling bestämde sig för att lattja lite med en kniv och tvinga in sig i mig.
jag förstår inte.
och jag kommer nog heller aldrig att göra det.
i skrivandets stund anser jag mig själv vara en fungerande lycklig människa.
jag har en sambo som jag älskar och litar på av hela mitt hjärta och jag känner inte längre samma behov av att gömma mig.
jag döljer inte längre det faktum att jag blev våldtagen men det är inget jag springer runt på stan och skriker om heller.
vissa sår inom mig kommer aldrig att försvinna helt, men ärren bleknar med tiden.
vissa människor som har blivit utsatta för våld säger att de alltid kommer att minnas hur deras överfallare ser ut.
jag minns ingenting, förutom ett par brinnande ögon.
min hjärna har låst in den hemligheten och jag har ännu inte hittat nyckeln.
så hur jag skulle kunna peka ut någon mer än ett och ett halvt år efter överfallet förstår jag inte.
fallet blev nedlagt i början på 2005.
ingen åtalades och jag vet fortfarande inte vem det var som följde efter mig från spårvagnen, hotade mig med kniv och våldtog mig den natten i april för snart tre år sen.
hela mitt liv ser idag annorlunda ut.
jag bor i en helt annan del av landet, jobbar i en annan bransch och umgås med andra slags människor än jag förut gjorde.
jag tycker om mitt liv idag, men jag är ändå arg för att jag egentligen inte hade något val.
jag hade inte klarat mig om jag stannat i göteborg, det vet jag såhär i efterhand.
och jag kan tycka att det bästa jag gjort är att flytta tillbaka till norrland igen, men jag hade ändå velat att jag fått ta beslutet att flytta pga andra omständigheter.
jag har kämpat för att bli den jag är idag.
jag har kämpat så hårt för varje milimeter själsfrid och självuppskatting jag har.
den person jag var innan våldtäkten kommer jag aldrig mer att bli.
jag är istället en ny person.
jag är starkare och mer försiktig, men jag har också mist min oskyldighet och min öppenhet.
det har tagit mig år att komma tillbaka till ett acceptabelt mående igen.
han som bestämde sig för att våldta mig hade det överstökat på mindre än en halvtimme.
han tog det han ville ha och kastade bort resten.
han stal tid från mitt liv, han stal min sinnesfrid och han stal min oskyldighet.
förmodligen utan att ens tänka på konsekvenserna.
själva våldtäkten var inte det svåraste, det var förlusten av mig själv som var det jobbiga.
jag tappade mig själv och min identitet helt.
allt för att en främling bestämde sig för att lattja lite med en kniv och tvinga in sig i mig.
jag förstår inte.
och jag kommer nog heller aldrig att göra det.
i skrivandets stund anser jag mig själv vara en fungerande lycklig människa.
jag har en sambo som jag älskar och litar på av hela mitt hjärta och jag känner inte längre samma behov av att gömma mig.
jag döljer inte längre det faktum att jag blev våldtagen men det är inget jag springer runt på stan och skriker om heller.
vissa sår inom mig kommer aldrig att försvinna helt, men ärren bleknar med tiden.
elva
min psykolog inger, som bara behandlar personer som har blivit utsatta för övergrepp eller våldtäkter, börjar långsamt dra ur mig vad som hände under överfallet.
jag har förträngt så mycket att jag bara minns småbitar och vissa delar.
jag gråter mig alltid genom våra samtal, och ibland undrar jag hur hon förstår vad jag säger överhuvud taget eftersom jag hulkar och skakar och snorar konstant.
de dagar vi träffats orkar jag inte göra något annat än att åka hem och sova efteråt.
är så in i döden trött.
tiden går och långsamt märker jag att jag faktiskt mår lite bättre.
jag kan skratta åt dåliga skämt på tv och jag känner mig inte längre lika rädd av tanken på att träffa människor.
jag letar inte direkt efter män som kan överfalla mig så fort jag tar ett steg utanför mammas lägenhet.
så jag blir, mot min psykologs råd, friskförklarad på halvtid och måste söka jobb.
jag känner mig inte på långa vägar redo att börja jobba, men jag skickar ut ansökningar ändå.
och jobb får jag.
inger tycker att det är för jobbigt för mig att fortsätta gå hos henne och samtidigt försöka klara av en utbildning på tre månader och sen ett helt nytt jobb, så vi avslutar för tillfället min ofärdiga behandling eftersom jag mår relativt bra.
hon säger att jag får höra av mig när jag vill, och skickar sen iväg mig ut i arbetslivet.
jag känner mig smått panikslagen men gör mitt bästa.
under utbildningen träffar jag nya människor och jag berättar inte för nån vad som hänt mig.
jag får några vänner, mest ytligt bekanta, men det känns ändå bra.
jag hyr en liten lägenhet i andra hand i huset brevid min mamma.
vissa nätter går det jättebra och jag kan sova ensam där, men den mesta tiden spenderar jag ändå hos mamma.
när utbildningen är klar och jag börjar jobba så har jag stoppat undan mina känslor om våldtäkten långt, långt inne i mig, och tar bara fram och tittar på dem ibland.
jag lär känna mina arbetskompisar lite bättre, vi fikar, kollar film och går ut tillsammans.
när det har gått ett och ett halvt år sen våldtäkten flyttar jag till en lägenhet en bra bit ifrån min mamma, och jag trivs väldigt bra där.
jag pysslar med gardiner, blommor och allt husligt man kan tänka sig.
jag jobbar skift och kan cykla till och från jobbet sena nätter och kvällar utan att paniken kommer vällandes.
jag öppnar upp min isolationsbubbla och stiger ut.
några månader senare träffar jag en underbar man och släpper honom in i mitt liv.
jag har förträngt så mycket att jag bara minns småbitar och vissa delar.
jag gråter mig alltid genom våra samtal, och ibland undrar jag hur hon förstår vad jag säger överhuvud taget eftersom jag hulkar och skakar och snorar konstant.
de dagar vi träffats orkar jag inte göra något annat än att åka hem och sova efteråt.
är så in i döden trött.
tiden går och långsamt märker jag att jag faktiskt mår lite bättre.
jag kan skratta åt dåliga skämt på tv och jag känner mig inte längre lika rädd av tanken på att träffa människor.
jag letar inte direkt efter män som kan överfalla mig så fort jag tar ett steg utanför mammas lägenhet.
så jag blir, mot min psykologs råd, friskförklarad på halvtid och måste söka jobb.
jag känner mig inte på långa vägar redo att börja jobba, men jag skickar ut ansökningar ändå.
och jobb får jag.
inger tycker att det är för jobbigt för mig att fortsätta gå hos henne och samtidigt försöka klara av en utbildning på tre månader och sen ett helt nytt jobb, så vi avslutar för tillfället min ofärdiga behandling eftersom jag mår relativt bra.
hon säger att jag får höra av mig när jag vill, och skickar sen iväg mig ut i arbetslivet.
jag känner mig smått panikslagen men gör mitt bästa.
under utbildningen träffar jag nya människor och jag berättar inte för nån vad som hänt mig.
jag får några vänner, mest ytligt bekanta, men det känns ändå bra.
jag hyr en liten lägenhet i andra hand i huset brevid min mamma.
vissa nätter går det jättebra och jag kan sova ensam där, men den mesta tiden spenderar jag ändå hos mamma.
när utbildningen är klar och jag börjar jobba så har jag stoppat undan mina känslor om våldtäkten långt, långt inne i mig, och tar bara fram och tittar på dem ibland.
jag lär känna mina arbetskompisar lite bättre, vi fikar, kollar film och går ut tillsammans.
när det har gått ett och ett halvt år sen våldtäkten flyttar jag till en lägenhet en bra bit ifrån min mamma, och jag trivs väldigt bra där.
jag pysslar med gardiner, blommor och allt husligt man kan tänka sig.
jag jobbar skift och kan cykla till och från jobbet sena nätter och kvällar utan att paniken kommer vällandes.
jag öppnar upp min isolationsbubbla och stiger ut.
några månader senare träffar jag en underbar man och släpper honom in i mitt liv.
tio
väl hemma hos min kära mor så lever jag ett väldigt litet liv.
jag sover mycket och umgås enbart med min familj.efter många om och men så får jag en kontakt inom psykvården och vi börjar nysta lite smått i mitt mående och vad som har hänt, men vi går långsamt framåt eftersom jag för tillfället är väldigt fragil.
vardagliga saker som att gå att handla på ica och att behöva titta kassörskan i ögonen, eller att behöva välja en plats att sitta på när jag åker buss, är oerhört jobbiga.
jag är osäker på precis allting. jag vill inte att folk ska se mig, det känns som att om jag låter främlingar se mig i ögonen, så ser de genom mig. så om jag är ute bland andra männiksor än min familj så tittar jag alltid i marken, som en osäker 12åring. jag lämnar inte mammas lägenhet om jag inte måste.
jag har tappat bort den starka oberoende unga kvinna som förut var jag.
nu är jag ett mumlande osäkert nervvrak, och jag har ingen aning om var eller hur jag ska börja om för att hitta tillbaka till den person jag en gång var.jag har tappat bort den starka oberoende unga kvinna som förut var jag.
min psykolog hjälper mig lite, vi pratar mycket om hur jag mår, men vi nämner inget om våldtäkten för det orkar jag inte än.
vid den här tidpunkten kan jag inte ens forma ordet våldtäkt, och om jag nån gång säger nåt om det så använder jag alltid omskrivningar som det som hände eller det jobbigadagarna blir till veckor och jag börjar känna mig lite tryggare.
jag sover lite bättre, men mardrömmarna jagar mig fortfarande.jag går på långa promenader och jag umgås mycket med min syster som är mammaledig.
hon är fyra år äldre än mig, och vi bråkade mycket när vi var yngre, men nu när vi båda är lite äldre så kommer vi varandra riktigt nära, och hon betyder otroligt mycket för mig. vi fyller dagarna med dåliga tvserie, babyprat och matlagning.min mamma vet inte riktigt hur hon ska kunna hjälpa mig, för hon vill så gärna hitta de magiska orden eller krama mig till allt är bra, som mammor ofta vill.
hon vet att så enkelt är det inte, men hon gör sitt bästa, hjälper mig utan att stressa mig.låter mig vara tyst när jag vill, och finns alltid där för mig.
jag vet att utan henne så skulle jag aldrig ha klarat mig igenom den här perioden.
för att få fortsatt hjälp av psykvården så måste jag skriva mig i denna kommunen, så jag bestämmer efter några månader att flytta tillbaka till min hemstad igen.
när jag väl tar beslutet att flytta från göteborg på riktigt så kan jag andas lättare.att behöva åka ner till min lilla ångestlägenhet har ärligt talat skämt livet ur mig ända sen jag kom upp till mamma.
min familj följer med mig ner och vi packar ihop min lägenhet.
det känns lite vemodigt eftersom jag ändå haft mycket roligt där innan överfallet.
det känns lite vemodigt eftersom jag ändå haft mycket roligt där innan överfallet.
jag tar mod till mig och bestämmer mig för att besöka platsen för överfallet, som ligger några hundra meter från min lägenhet.
solen skiner ned genom de nästan lövlösa träden.
två skator bråkar i ett träd.
en ung mamma går med barnvagn och pratar med sin baby.själva platsen bär inga minnen av den fasansfulla natt jag tvingades genomleva för ett halvår sen.
jag lämnar parken och vet att jag aldrig mer kommer sätta min fot där.jag träffar mina vänner en sista gång på en hejdå-fest och det känns väldigt konstigt.
vi har inget att prata om längre.
jag är på väg bort, och de stannar kvar.det finns inget att säga.
kanske var vi aldrig så bra vänner som jag trodde, kanske förstörde jag för mycket i min tidigare nedgående spiral.hursom helst, jag lämnar göteborg utan tårar, och för första gången på länge ser jag fram emot imorgon.
nio
efter några månader så börjar dimman inom mig lätta.
det är som att kroppen säger att nu är det dags att möta verkligheten.
och ångesten kommer krypandes och lägger sina klibbiga fingrar runt mig.det är som att kroppen säger att nu är det dags att möta verkligheten.
de nätter jag lyckas somna så vaknar jag skrikandes, kallsvettig och vettskrämd.
minnesbilder som jag inte vill möta börjar långsamt sippra fram från min förlamade hjärna.
jag ser hans iskalla ögon.
känner hans sura heta andedräkt slå emot mig, och jag hör orden han väste till mig.
om och om igen.
om och om igen.
hur kniven blänkte till i parklampans sken.
iskallt stål mot min hals och motbjudande manskött i mig.
hans kompis lätta skratt.
förnedringen och skräcken.
jag får ångestattacker och kan inte sova ensam.
att gå ute ensam på kvällstid är inte att tala om, och jag tar avstånd till alla av manlig kön.
helt plötsligt är jag skräckslagen för halva befolkningen.
jag flyttar om möblerna i min lägenhet så att jag har full kontroll över alla in och utgångar.
cafét jag jobbar på besöks i största grad av en viss befolkningsgrupp, och eftersom han som överföll mig kommer från samma grupp så klarar jag inte av att fortsätta jobba där.
jag ser hånflin och misstänkta rovdjur redo till angrepp i varje par bruna ögon som vill köpa latte av mig.helt plötsligt är jag skräckslagen för halva befolkningen.
jag flyttar om möblerna i min lägenhet så att jag har full kontroll över alla in och utgångar.
cafét jag jobbar på besöks i största grad av en viss befolkningsgrupp, och eftersom han som överföll mig kommer från samma grupp så klarar jag inte av att fortsätta jobba där.
jag försöker att inte låta det påverka mig, försöker att inte låta en persons illgärningar färga min uppfattning om så många, men klarar det inte.
så jag säger upp mig, blir sjukskriven och barrikerar mig i min lägenhet.
jag vägrar gå ut och slutar höra av mig till vänner och familj.
jag har ingen tidsuppfattning under denna perioden, så jag vet inte hur lång tid jag spenderar isolerad. det kan ha varit en vecka, det kan ha varit fyra.
till slut griper den underbara kuratorn från lillhagen in och ser till att jag flyttar hem till min mamma, på obestämd tid.
åtta
första gången jag träffar hela mitt kompisgäng igen är tolv dagar efter överfallet.
det är picknick i parken och sista april ska firas riktigt ordentligt.överfallet och våldtäkten känns mest som en konstig dröm jag haft, overklighetskänslan är enorm och jag kan inte riktigt förstå att det faktiskt har hänt.
det känns som att jag har sett det på en film och kommer bara ihåg vissa delar av det.
jag förstår såhär i efterhand att bristen på känslor inte beror på att jag inte brydde mig, utan det är min hjärna som skyddar mig, kapslar in mig i tomhet istället för att känna smärta och sorg eftersom jag förmodligen inte hade klarat det just då.
men då känns det lite konstig att vara så kall, så jag intalar mig själv att det var ingen stor grej det som hände, och att det är glömt nu.
annars skulle jag väl känna mer, eller hur?
det är ganska kallt i parken, men den är full med folk och det tar ett tag innan jag hittar mina vänner. de sitter samlade under ett stort träd och dricker öl och äter medhavd picknickmat.
stämningen är konstig och inget vet vad de ska säga eller hur de ska behandla mig, snabba flackande blickar och osäkra leenden.
jag ser hur de tänker ska vi säga nåt? vad ska vi säga?jag blir tokstressad och löser problemet genom att väldigt snabbt bli väldigt full.
jag minns hur jag med alkoholdimmiga tankar bestämmer mig för att jag måste hitta någon att ha sex med den natten, så jag får det överstökat och slipper tänka på att han var den sista som var i mig. det är väl den sista sammanhängande tanken jag tänker på nästan hela sommaren.
jag dricker oerhörda mängder och blir jämt fullast av alla och jag träffar väldigt många olika killar.
logiskt är det inte, men det är så jag, utan att egentligen välja, väljer att hantera situationen.
min mamma är väldigt orolig för mig och mina vänner förstår sig inte på mig alls.
jag söker bekräftelse överallt och jag utsätter mig för väldigt många onödiga risker.
det är en väldigt destruktiv period och jag gillar varken mig själv eller något annat i mitt liv.
sju
väl nere i göteborg igen så försöker jag återgå till mitt vanliga liv.
försöker låtsas som att jag bara varit förkyld eller haft lite magsjuka.
jag börjar jobba och ignorerar min chefs frågor om jag verkligen kan jobba överhuvudtaget.
klart jag kan jobba, jag är inte sjuk säger jag och frågar ut henne om hon har sagt nåt till mina kollegor varför jag varit borta. hon lugnar mig på den fronten och säger att det är bara hon som vet, och jag ber henne att inte nämna det för de andra.
jag åker till den stora polisstationen på skånegatan och får vänta i receptionen länge innan polisen som har hand om mitt fall kommer ner. han ser ut som en snäll björn med silvervitt hår.
försöker låtsas som att jag bara varit förkyld eller haft lite magsjuka.
jag börjar jobba och ignorerar min chefs frågor om jag verkligen kan jobba överhuvudtaget.
klart jag kan jobba, jag är inte sjuk säger jag och frågar ut henne om hon har sagt nåt till mina kollegor varför jag varit borta. hon lugnar mig på den fronten och säger att det är bara hon som vet, och jag ber henne att inte nämna det för de andra.
jag åker till den stora polisstationen på skånegatan och får vänta i receptionen länge innan polisen som har hand om mitt fall kommer ner. han ser ut som en snäll björn med silvervitt hår.
vi tar hissen upp till hans kontor och han gör ett halvhjärtat försök att konversera och jag svarar enstavigt.
känner mig spänd som ett järnspett.
själva förhöret är fruktansvär svårt för mig.
han ställer jobbiga, åh så jobbiga frågor, om saker jag har försökt att inte tänka på alls.
han frågar och knappar på datorn samtidigt.
frågar frågar och frågar.
jag gråter och han frågar vidare, undrar ibland om jag behöver en paus.
inga pauser, jag vill få det klart så fort det möjligtvis går.
men sättet han ställer frågorna på och tonen i hans röst får mig att tvivla på mig själv.
hur full var du egentligen anna?
varför gjorde du inte fysiskt motstånd?
tycker du att du visade tydligt att du inte ville?
jag känner mig osäker och blir väldigt förvirrad.
herregud, det är mitt fel tänker jag. jag får skylla mig själv, jag var ju full och jag slogs inte som en amazon för min dygd.
men samtidigt vill jag bara skrika åt honom
hur mycket motstånd skulle du själv göra om du får en kniv mot halsen och hesa ord om att du dör om du rör dig viskade till dig?
herregud, det är mitt fel tänker jag. jag får skylla mig själv, jag var ju full och jag slogs inte som en amazon för min dygd.
men samtidigt vill jag bara skrika åt honom
hur mycket motstånd skulle du själv göra om du får en kniv mot halsen och hesa ord om att du dör om du rör dig viskade till dig?
och hur törs du säga att mina nej, sluta, snälla jag vill inte, nej nej NEJ NEEEEJ NEEEEEEEEJ inte var tillräckliga?
hur vågar du antyda att jag får skylla mig själv, HUR VÅGAR DU, GUBBJÄVEL?!?
men jag säger inget av det jag tänker utan svarar på hans frågor och försöker hålla tårarna tillbaka så gott det går.
jag lämnar polishuset med hjärtat i uppror, minns inte mycket av vad jag sa.
jag minns bara hans ord.
och jag inser att jag inte kommer att få mycket hjälp från hans sida.
sex
hemma hos mamma så känns det som att ingenting har hänt.
jag känner mig bara tom.
inte sådär förkrossad och upprörd som jag trodde att man skulle känna sig.
jag ropar inte efter hämnd, jag är inte ens särskilt upprörd.
jag är enbart tom, kall och frånvarande.
som ett tomt skal.
polisen som har blivit tilldelad mitt fall kontaktar mig och jag berättar lösryckt vad som hänt.
vi bokar en tid om en vecka så jag kan komma in på ett riktigt förhör när jag är tillbaka i göteborg.
jag blåser omkring som en dammtuss hemma hon mamma, sover mest delen av tiden och försöker att inte tänka på vad som hänt under resten.
jag känner mig bara tom.
inte sådär förkrossad och upprörd som jag trodde att man skulle känna sig.
jag ropar inte efter hämnd, jag är inte ens särskilt upprörd.
jag är enbart tom, kall och frånvarande.
som ett tomt skal.
polisen som har blivit tilldelad mitt fall kontaktar mig och jag berättar lösryckt vad som hänt.
vi bokar en tid om en vecka så jag kan komma in på ett riktigt förhör när jag är tillbaka i göteborg.
jag blåser omkring som en dammtuss hemma hon mamma, sover mest delen av tiden och försöker att inte tänka på vad som hänt under resten.
fem
mina vänner kör hem mig efter sjukhuset och jag har aldrig förut känt mig så utmattad.
hela kroppen känns som bly, och tankarna i mitt huvud känns dämpade, luddiga.
som bomull.
hela kroppen känns som bly, och tankarna i mitt huvud känns dämpade, luddiga.
som bomull.
S vill egentligen att jag ska följa med dem hem, men jag vägrar.
varför vet jag inte, men jag gör det.
kommer in i min nu främmande lägenhet och ringer mamma.
hon försöker vara stark och inte skrämma mig, men jag hör hur skakad hon är.
jag är ju fortfarande hennes baby.
hon fixar ledigt åt mig från mitt jobb och flygbiljett hem tills nästa dag.
något inom mig släpper när jag hör det, och jag inser hur intensivt jag behöver och längtar efter min mor.
jag duschar igen och innan jag hinner göra nåt annat ringer det på dörren.
det är polisen som vill att jag ska visa platsen där det hände.
jag undrar om det finns nån möjlighet att jag kan slippa det, men det finns det inte svarar de.
de vill även ha kläderna jag hade på min under natten och jag samlar ihop dem och lägger dem i en plastpåse.
har du nån papperspåse? lägg hellre kläderna i den isf, det har med bevisningen att göra.
just ja, tänker jag. så gör de ju på csi, vad dum jag är.
varför vet jag inte, men jag gör det.
kommer in i min nu främmande lägenhet och ringer mamma.
hon försöker vara stark och inte skrämma mig, men jag hör hur skakad hon är.
jag är ju fortfarande hennes baby.
hon fixar ledigt åt mig från mitt jobb och flygbiljett hem tills nästa dag.
något inom mig släpper när jag hör det, och jag inser hur intensivt jag behöver och längtar efter min mor.
jag duschar igen och innan jag hinner göra nåt annat ringer det på dörren.
det är polisen som vill att jag ska visa platsen där det hände.
jag undrar om det finns nån möjlighet att jag kan slippa det, men det finns det inte svarar de.
de vill även ha kläderna jag hade på min under natten och jag samlar ihop dem och lägger dem i en plastpåse.
har du nån papperspåse? lägg hellre kläderna i den isf, det har med bevisningen att göra.
just ja, tänker jag. så gör de ju på csi, vad dum jag är.
fyra
jag stirrar upp i taket från gynstolen och försöker att inte känna nåt.
jag koncenrerat mig istället på hur synd det måste vara om läkaren som sitter hukad mellan mina ben, eftersom jag utan att tänka tog mina svettigaste jobbsneakers och det luktar säkert ganska illa där nere vid mina fötter.
det är så mycket enklare att tänka på fotsvett än att tänka på hur ont det gör eller hur stor ansträngning det krävs för att jag inte ska rusa upp och springa därifrån.
hon trycker och tittar försiktigt i mig, på mig, och använder sin mjuka röst, som i hennes privatliv kanske är reserverad för sjuka barn, skadade djur och kärleksmöten.
efter vad som känns som en evighet får jag kliva ner från stolen och på darrande ben snurra naken runt så att hon kan se vart jag har märken och sår.
hon letar över min kropp efter ledtrådar och jag känner mig som nåt på fel sida av tvskärmen i csi.
hon kammar, nästan ömt mitt sargade pubishår, i jakt efter nån efterlämnad ledtråd.
mjuka fingrar rör mitt ansikte och jag blundar och låtsas att det är min mammas händer.
mjuka fingrar rör mitt ansikte och jag blundar och låtsas att det är min mammas händer.
den mjukröstade doktorn tar upp ett block och ritar symboliska ringar på vad som ser ut som en vit klippdockegubbe på ett stencilerat papper.
ett uppslaget knä blir en ring runt klippdockans ben.
rispan på armen ritas som ett streck.
jag funderar stillsamt på vilket papper hon kommer att rita hålet i min själ.
tre
S har ringt i förväg och i receptionen vet de att vi kommer.
vi tre, jag S och A får sitta ensamma i ett rum ett tag, sen kommer en skallig läkare in och frågar vad som hänt.
jag mumlar och stammar, för han ser så barsk ut och jag vill inte vara där.
mina vänner samtalar med läkaren i viskande ton och kommer efter ett tag tillbaka till mig och säger att jag måste berätta, inte för den skallige läkaren, men iaf för polisen och sen göra en undesökning så att de kan säkra bevis.
jag skakar på huvudet, jag vill inte prata med nån, och jag vill verkligen inte bli undersökt.
dessutom, säger jag, så duschade jag nog bort alla bevis inatt.
den skallige läkaren snörper på munnen och ser ogillande ut och jag känner mig ännu osäkrare.
A börjar gråta och säger att jag måste göra det för annars kanske han kommer undan, han som gjorde detta mot mig. hon och S lovar att de kommer att vara med mig hela tiden, men jag måste berätta för annars finns det ingen chans att sätta dit honom.
vi tre, jag S och A får sitta ensamma i ett rum ett tag, sen kommer en skallig läkare in och frågar vad som hänt.
jag mumlar och stammar, för han ser så barsk ut och jag vill inte vara där.
mina vänner samtalar med läkaren i viskande ton och kommer efter ett tag tillbaka till mig och säger att jag måste berätta, inte för den skallige läkaren, men iaf för polisen och sen göra en undesökning så att de kan säkra bevis.
jag skakar på huvudet, jag vill inte prata med nån, och jag vill verkligen inte bli undersökt.
dessutom, säger jag, så duschade jag nog bort alla bevis inatt.
den skallige läkaren snörper på munnen och ser ogillande ut och jag känner mig ännu osäkrare.
A börjar gråta och säger att jag måste göra det för annars kanske han kommer undan, han som gjorde detta mot mig. hon och S lovar att de kommer att vara med mig hela tiden, men jag måste berätta för annars finns det ingen chans att sätta dit honom.
jag vill bara åka hem och sova och glömma allt.
men tillslut blir jag övertalad av mina vänner.
jag har ingen ork att bråka, jag gör som de säger.
jag har ingen ork att bråka, jag gör som de säger.
men vad jag säger till den blondlockiga kvinnliga polisen som medlidsamt ser på mig med sina stora ögon medan hon långsamt frågar ut mig, har jag i nuläget ingen aning om.
det är så mycket jag inte längre minns, och det samtalet är en av de sakerna.
två
S och A hämtar mig på morgonen, och tar mig mot min vilja till sjukhuset.
jag är så arg på dem och tycker att de gör en för stor sak av det hela.
jag tänker att jag borde aldrig ha ringt till S, för isf skulle ingen förutom jag veta, och då skulle jag kunna glömma att det hänt överhuvudtaget.
det är vad jag vill.
låtsas som ingenting.
för det låter ju så absurt.
jag, som alltid har tänkt att jag kommer att slåss till döden den dagen någon försöker att göra något med mig mot min vilja, att jag skulle ha förvandlats till en skakande och skräckslagen liten flicka som inte slogs alls, utan bara lät det hända.
det är ofattbart.
hela min självuppfattning är rubbad i grunden.
men så fort jag kände kniven mot min hud mig så var jag förlorad.
förlamad.
förlorad.
i hans våld.
jag sa nej om och om igen, bad honom sluta, men vad hjälper det när kniven ligger mot strupen och allt som kommer fram är ynkliga viskningar?
inget alls.
inget jävla alls.
det är vad jag vill.
låtsas som ingenting.
för det låter ju så absurt.
jag, som alltid har tänkt att jag kommer att slåss till döden den dagen någon försöker att göra något med mig mot min vilja, att jag skulle ha förvandlats till en skakande och skräckslagen liten flicka som inte slogs alls, utan bara lät det hända.
det är ofattbart.
hela min självuppfattning är rubbad i grunden.
men så fort jag kände kniven mot min hud mig så var jag förlorad.
förlamad.
förlorad.
i hans våld.
jag sa nej om och om igen, bad honom sluta, men vad hjälper det när kniven ligger mot strupen och allt som kommer fram är ynkliga viskningar?
inget alls.
inget jävla alls.
ett
efteråt, när jag reser mig från det jordiga gräset, rafsar åt mig mina trosor och långsamt stapplar hem med oseende ögon, så känner jag ingenting.
absolut
ingenting.
jag tänkter att det är synd att mina nya strumpbyxor gick sönder, precis som att det är det viktigaste att tänka på just nu.
efter den tanken minns jag inte mycket mer av promenaden, hjärnan stänger av och fötterna leder mig hem längs den välbekanta trottoaren.
väl hemma sätter jag mig på vardagsrumsgolvet och stirrade oförstående på mina trasiga blödande knän en lång stund.
vad hände?
hjärnan skjuter bort tanken.
hjärnan skjuter bort tanken.
det som en gång var jag är nu något helt annat.
fladdrar en lösryckt tanke förbi.vad jag är nu är odefinierbart och onåbart.
efter långa minuter av vakum så häver jag mig upp, desorienterad
jag hittar telefonen och ringer till S. vad jag säger, om det är henne eller hennes telefonsvarare jag pratar med, har jag inget minne av.
jag hittar telefonen och ringer till S. vad jag säger, om det är henne eller hennes telefonsvarare jag pratar med, har jag inget minne av.
efter det befinner jag mig i badrummet, i badkaret, och trots att jag vet så väl att jag inte borde duscha, så kan jag inte låta bli.
för jag har aldrig förut känt ett sånt behov av att tvätta mig.
skrubba.
tvätta.
skålla bort allt.
vi har alla sett såna scener i filmer, kvinna med rinnande mascara kryper in i duschen och tvättar sig frenetiskt i hopp om att bli av med smutsen och äckelkänslan.
och i tv-soffan med popcornen nära tillhands tänker vi att så enkelt är det nog inte.men jag försöker iaf.
jag skrubbar och skrubbar tills huden (och hjärtat) vill brista.
min kropp är inte längre min egen och mina tankar får inte plats i mitt huvud.
efter vad som känns som en evighet stänger jag av vattnet och gråter mig själv till sömns på badrumsgolvet, ihopkurad i fosterställning.
