våldtagen

S och A hämtar mig på morgonen, och tar mig mot min vilja till sjukhuset.

jag tänker att jag borde aldrig ha ringt till S, för isf skulle ingen förutom jag veta, och då skulle jag kunna glömma att det hänt överhuvudtaget.

det är vad jag vill.

låtsas som ingenting.

för det låter ju så absurt.

jag, som alltid har tänkt att jag kommer att slåss till döden den dagen någon försöker att göra något med mig mot min vilja, att jag skulle ha förvandlats till en skakande och skräckslagen liten flicka som inte slogs alls, utan bara lät det hända.

det är ofattbart.
hela min självuppfattning är rubbad i grunden.

men så fort jag kände kniven mot min hud mig så var jag förlorad.

förlamad.

förlorad.

i hans våld.

jag sa nej om och om igen, bad honom sluta, men vad hjälper det när kniven ligger mot strupen och allt som kommer fram är ynkliga viskningar?

inget alls.

inget jävla alls.