våldtagen

väl nere i göteborg igen så försöker jag återgå till mitt vanliga liv.
försöker låtsas som att jag bara varit förkyld eller haft lite magsjuka.

jag börjar jobba och ignorerar min chefs frågor om jag verkligen kan jobba överhuvudtaget.
klart jag kan jobba, jag är inte sjuk säger jag och frågar ut henne om hon har sagt nåt till mina kollegor varför jag varit borta. hon lugnar mig på den fronten och säger att det är bara hon som vet, och jag ber henne att inte nämna det för de andra.

jag åker till den stora polisstationen på skånegatan och får vänta i receptionen länge innan polisen som har hand om mitt fall kommer ner. han ser ut som en snäll björn med silvervitt hår.

vi tar hissen upp till hans kontor och han gör ett halvhjärtat försök att konversera och jag svarar enstavigt.

känner mig spänd som ett järnspett.

själva förhöret är fruktansvär svårt för mig.

han ställer jobbiga, åh så jobbiga frågor, om saker jag har försökt att inte tänka på alls.

han frågar och knappar på datorn samtidigt.
frågar frågar och frågar.

jag gråter och han frågar vidare, undrar ibland om jag behöver en paus.
inga pauser, jag vill få det klart så fort det möjligtvis går.

men sättet han ställer frågorna på och tonen i hans röst får mig att tvivla på mig själv.

hur full var du egentligen anna?

varför gjorde du inte fysiskt motstånd?

tycker du att du visade tydligt att du inte ville?

jag känner mig osäker och blir väldigt förvirrad.
herregud, det är mitt fel tänker jag. jag får skylla mig själv, jag var ju full och jag slogs inte som en amazon för min dygd.

men samtidigt vill jag bara skrika åt honom
hur mycket motstånd skulle du själv göra om du får en kniv mot halsen och hesa ord om att du dör om du rör dig viskade till dig?

jag minns bara hans ord.

och jag inser att jag inte kommer att få mycket hjälp från hans sida.